Räkna IQ min vän, siffror och tal. En nolla i mängden, försumbar och svag.
Att inse att vi är människor. Det är svårt. Eller mer att inse att det finns saker som är oundvikliga som människa. Att veta hur vi kan tappa förståndet, självbehärskningen, kontrollen eller omdömet, i lusten efter mer än det vi redan har. Att vi kan glömma, förtränga och till och med känna hat mot det eller dem som vi nyss älskat, i åtrån till det som till synes är lite bättre. Kanske går vi endast i cirklar. Kanske är det just när vi har brytit vårt gamla mönster och vi tror att vi precis har tagit oss ur den onda cirkeln, som vi egentligen endast kommit runt ett varv i cirkeln? Vi finner oss i ruta ett igen, tillbaka från början i ett dåligt mönster; påväg att göra samma misstag som vi nyss gjort och precis tagit oss ur.
Blue Jasmine, heter den "Woody Allen"-film jag såg idag på biograferna. Ett mästerverk som verkligen är hjärtskärande men ack så sant. Detta är en film jag starkt rekommenderar. På något sätt vet man hur man kan relatera till det och dem känslor filmen erbjuder. Filmen fick en verkligen att tänka. "Hur behandlar jag mina nära och kära?", "hur är jag och mitt beteende i sociala sammanhang?" eller "hur är min attityd mot den omgivning och miljö jag har?". "Hur tacksam är jag?", "hur självisk är jag?" men framför allt, "hur och vad värdesätter jag?". Frågorna riktar sig inte bara mot mig, hur är mänskligheten?
Hur mycket skit ska man ta? Se filmen! En klar 10a av mig!
