EILEEN CHARLOTTE BEATRICE

 

 

 

Remember the titans, ett annat mästerverk. Vilka känslor, vilka skådespelare. En sann historia som tar upp rasfrågan och berör.

 

Såg förresten även Hotel Rwanda häromdagen igen. Också den är mästerlig, det återfinns flertalet scener som berör något otroligt; det finns en som står ut. Bara den scenen får mig att skämmas. Jag får dåligt samvete. Jag känner mig hemsk. Att jag är vit. Fördelarna det kan ge. Jag vet, det är inte så idag... Men visst finns det kvar till viss del. Rasskillnader, klasskillnader; båda lika hemska. Blue Jasmine tog också upp ämnet klasskillnader. Jag blir äcklad. Alla borde behandlas för samma värde. Det är äckligt, hur man kan komma undan, med pengar, social ställning eller andra medel. Både pengar och alla sorts rankningar, är skapade av oss människor; hur kan vi då låta det styra. Vi själva har skapat ett system, som vi sen kan utnyttja. Såg också trailern till Mandela - long way to freedom, på biografen. Ett bra citat av Nelson Mandel från filmen:

 

"I have walked a long walk to freedom. It has been a long road - and it is not over yet. No one is born hating another person, because the colour of his skin. People learn to hate, they can be taught to love. For love comes more naturally to the human heart"

 

 

The imposter var sjukt bra. Jag var nästan lite skrämd men samtidigt, på ett märkligt vis, imponerad. Skrämd och imponerad av huvudpersonen, Frédéric Bourdin. Hans sätt att överleva och hans otroliga sätt att ta över identiteter, som samtidigt skrämmer mig, fascinerar mig något otroligt. Men att en människa är kapabel till att ta sig så långt, genom endast lögner, gör mig inte bara rädd, utan också förvånad; vi som har så "hög" säkerhet... Han lyckades komma förbi alla system. Se den, det är absolut värt det, enligt mig. 

Att inse att vi är människor. Det är svårt. Eller mer att inse att det finns saker som är oundvikliga som människa. Att veta hur vi kan tappa förståndet, självbehärskningen, kontrollen eller omdömet, i lusten efter mer än det vi redan har. Att vi kan glömma, förtränga och till och med känna hat mot det eller dem som vi nyss älskat, i åtrån till det som till synes är lite bättre. Kanske går vi endast i cirklar. Kanske är det just när vi har brytit vårt gamla mönster och vi tror att vi precis har tagit oss ur den onda cirkeln, som vi egentligen endast kommit runt ett varv i cirkeln? Vi finner oss i ruta ett igen, tillbaka från början i ett dåligt mönster; påväg att göra samma misstag som vi nyss gjort och precis tagit oss ur.

 

Blue Jasmine, heter den "Woody Allen"-film jag såg idag på biograferna. Ett mästerverk som verkligen är hjärtskärande men ack så sant. Detta är en film jag starkt rekommenderar. På något sätt vet man hur man kan relatera till det och dem känslor filmen erbjuder. Filmen fick en verkligen att tänka. "Hur behandlar jag mina nära och kära?", "hur är jag och mitt beteende i sociala sammanhang?" eller "hur är min attityd mot den omgivning och miljö jag har?". "Hur tacksam är jag?", "hur självisk är jag?" men framför allt, "hur och vad värdesätter jag?". Frågorna riktar sig inte bara mot mig, hur är mänskligheten? 

 

Hur mycket skit ska man ta? Se filmen! En klar 10a av mig! 

 

...fear of normalcy, fear of the solid, walls of our future and let go of my past.

 

"Varje moln är trasigt. Du räknar allt sorgligt natten lång. Och hon du älskade en gång, och kanske älskar än; spelar det någon roll? Nej, kanske ingen.. Kanske allt egentligen"